Sista-veckan-syndromet
Kristian har åkt hem. Välkommen in till min exklusiva skara läsare Salome! Jag får förbise rampfebern jag får av ytterligare en läsare och försöka låta tankarna flöda på som vanligt. Har varit tankspridd på sistone, får inte mycket gjort alls. Att vara som mormor innan avfärd i kombination med pms funkar inte. Nej, jag kan inte skriva nu, trots allt. Nästa gång. Nedan är senaste veckan (var på ett konstigt hästevenemang i söndags) och vårens selfies (...) i jobbsammanhang, på väg från ambassaden till någon briefing, konferens, och liknande. Blev en del sånt denna vår. Sitta i taxi, svettas och vänta på något spännande.
I lördags fick Kristian sin finaste avslutning på Georgien. Åkte ut till Salomes sommarställe. Det kändes som ett litet nangijala, allt var idylliskt, grönt och mjukt. Jag önskade mig att tiden skulle stanna för en stund. Himlen var klar och Kristian berättade om alla stjärnor och planeter, jag hade visst glömt att han extrajobbar på ett planetarium. Natten var ljum och det kändes lite som helgen i Udabno, man vaggades in i stjärnorna. Sen slog verkligheten till igen och det var dags för Kristian att åka till flygplatsen. Salome ringde efter en minibus och inte helt oväntat kom en personbil. Vi satt fem personer i baksätet och pratade Bakuminnen och skrattade massor, varpå Kristian försvann iväg igen. Minns så väl vårt hejdå efter ett år i Sankt Petersburg. Jag grät floder, usch jag hatar farväl.
Den här gången var jag mindre dramatisk och förhoppningsvis är det en ny bestående sida som kan hantera förändringar bättre än förr.
Nu dröjer det kanske två tre år till tills nästa gång vi tittar på stjärnorna igen. Puss!




![]()













