När jag ser dig,
bländas jag av den sämsta spegelbilden av mig själv,
bluffen om den perfekta jag
har raserat för länge sen,
precis som du.
Allt briljant du var
är fejk, tjatigt, ointressant
precis som jag.
Du stakar dig och talar obegripligt nuförtiden.
Du sa för länge sen
"Om du inte vet vad du pratar om,
låtsas som att du vet med övertygelse"
Det är allt jag hör när du talar nu förtiden,
och det är allt jag hör när jag tilltalar dig.
Det är så tjatigt och självklart att vi inte ens orkar bemöda oss
låtsas att bilden som blottats
är ett missförstånd.
